Hönshuset

Jag har i flera år kämpat med mig själv. För att må bra, vara glad och leva i nuet. Jag har haft olika åkommor genom åren; värk i leder, hjärtklappning, huvudvärk, sömnlöshet, deppighet, orkeslös, glädjelös och panikångest och en väldigt dålig självkänsla på det. Samtidigt som jag försökt vara en underbar fru, mamma och vän. Ingen bra kombination. Jag har såklart haft mina bra stunder också, det har inte varit svart hela tiden, men detta pendlande upp och ner har tagit på krafterna. 

Jag har allt jag drömt om (utom möjligen det ultimata jobbet som jag älskar att få gå till). En underbar man, tre underbara barn, en gård på landet och härliga djur därtill, jag borde väl vara nöjd och glad?

Jag har varit till många läkare genom åren som tagit alla möjliga och omöjliga prover. Alla har sagt samma sak; det är inget fel på dig, allt ser jättebra ut. Skönt i och för sig att höra, MEN när man kommer till en punkt när man börjar undra om man inbillar sig allt, eller att man är den där gnälliga som letar fel. Då är det tufft att hitta kraft och livsglädje.

Min räddning blev en sköterska som jobbade på Previa. Hon skulle bara göra en rutinhälsokoll på mig via jobbet. Men när vi började prata om mitt liv och min hälsa så fattade hon direkt. Du är ju utmattad, du måste ta hand om dig själv i första hand. inte alla andra. Hennes ord fick mig att bryta ihop och fulgråta, visa mitt svagaste jag. Det var så skönt att någon fattade, allt föll på plats. Jag fick en utgångspunkt att börja jobba ifrån för att må bättre.Efter den dagen har det vänt. Jag jobbar varje dag med mig själv. Ibland känner jag mig stark och ibland har jag svackor, men lyssnar jag bara på vad jag behöver för stunden så går det över.

Jag ska ge denna kvinna på Previa en blomma en vacker dag, det är hon sannerligen värd <3

Jag gick tack och lov inte in i väggen helt utan svävade i en gråzon där det inte gick att få varken förståelse eller hjälp eftersom jag inte hade någon diagnos. Det kan vara nog så tufft ändå och jag är rädd att det är många med mig som är i detta vaccum och har svårt att hitta ut därifrån.

Det första man tar bort när man känner att orken inte räcker är ju det man inte måste göra; träffa vänner, träna, vila, aktiviteter som ¨bara¨ ger upplevelser och meningsfullhet. Fast det är alla de här sakerna som gör att man klarar vardagen så tar man bort dom och gör bara det man måste. Med andra ord tar man bort alla batteriladdare och bara gör sånt som man känner att man måste, batteritömmare. Det säger ju sig självt att batteriet någon gång tar slut om man inte laddar det.

Nu kämpar jag  för att hitta batteriladdare i olika former hela tiden, det är det enda sättet att komma framåt. Jag känner att livsgnistan kommer tillbaka till mig sakta men säkert.

 Livet är till för att levas, inte bara överlevas och en sak har jag lärt mig: Alla har ansvar för sitt eget liv och man har alltid ett val. Var rädd om er <3